Ozonlagret

Ozon är en växthusgas bestående av tre syreatomer (O₃) som bildas då UV-strålar träffar syrgasmolekyler (O₂). När man talar om ozonlagret syftar man på ett skikt ozon i stratosfären, den del av atmosfären som ligger på ungefär 10 – 50 km höjd över marken. 

Ozonlagrets tjocklek varierar under årets gång, den största skillnaden syns framförallt i skiktet som ligger över sydpolen men skillnaden är markant även över nordpolen. Under våren, då skiktet över polerna är som tunnast, talar man om ozonhål. Detta är en årlig uttunning av ozonlagret som uppstår till följd av reaktioner då solljus träffar moln vilka orsakar ökad nedbrytning av ozon. Klimatet vid sydpolen och till viss del det vid nordpolen gör att denna effekt är som starkast just där. 

Utsläpp från människor har orsakat ett globalt tunnare ozonskikt. Ämnen som freoner, som använts bland annat som kylmedel i frysar och kylskåp, har lett till en kraftigt förhöjd nedbrytning av ozon i atmosfären. Problemen till följd av användning av freoner uppmärksammades mycket under 80- och 90-talet och för att minska utsläppen slöts ett internationellt avtal, Montrealprotokollen. Efter detta minskade utsläppen av de för ozonlagret skadliga ämnena kraftigt.

Ozonlagret fungerar som ett skydd för jorden mot UV-strålning. Ett tunnare ozonlager innebär alltså att en större mängd UV-strålning når jorden, något som är mycket skadligt för människor, djur och växter. Ämnen som bryter ned ozon absorberar också en mycket av jordens utsända strålning, de är därmed kraftiga växthusgaser. De minskade utsläppen av dessa har alltså positiva effekter både för ozonskiktets tjocklek och för växthuseffekten.