Kärnenergi

Energi som bildas vid fusion och fission av atomkärnor kallas för kärnenergi. Kärnenergi nyttjas för att producera el i kärnkraftverk med hjälp av kärnreaktorer. I en kärnreaktor utnyttjas kärnenergi för att förånga vatten och sedan omvandla det till mekanisk energi och vidare till elektrisk energi med hjälp av en ångturbin och en generator. De flesta kärnreaktorer är av fissionstyp och använder ett kärnbränsle. För att ge upphov till kärnenergi i reaktorn tillåts neutroner klyva atomkärnor av uran i kärnbränslet varpå stora mängder energi frigörs. Det är denna energi som sedan nyttjas för att förånga vattnet. 

Av elproduktionen i Sverige kommer ungefär 30 % från kärnenergi. Det har under lång tid debatteras om vi borde minska eller öka användningen av kärnenergi i Sverige och om huruvida kärnkraftverk är säkra att använda. Efter Harrisburgolyckan 1979 och efter att en kärnreaktor i Tjernobyl exploderade 1986 ökade motståndet mot användning av kärnenergi. Det beslutades 1988 att det skulle påbörjas en avveckling av kärnkraftverk i Sverige, något som kritiserades starkt då man samtidigt strävade efter att minska användningen av fossila bränslen. Det resulterade i att beslutet om avveckling aldrig fulländades.

Radioaktivt avfall från kärnreaktorer är ett annat stort problem med kärnenergi. Vid klyvning av uranatomer i kärnbränslet avskiljs restprodukter vilka är radioaktiva och därmed måste tas hand om. Detta görs genom att förvara avfallet på något sätt, beroende på vilken typ av avfall det gäller. Exempelvis förvaras kärnbränsle och klyvningsprodukter först i en mellanlagring för högaktivt avfall för att sedan förflyttas till en slutförvaring ungefär 500 m under jordytan som det i stort sett inte lämnar. Medelaktivt avfall kan däremot vanligen gjutas in i betong eller asfalt.